Imorse när Xavi och jag var på morgonpromenad mötte vi en otroligt rar gammal farbror. Han kom skyndandes över gatan mot oss, stödde sig på sin cykel och hade i princip inga tänder kvar i munnen. Väl framme stannade han och sa att det var en väldigt fin rhodesian ridgeback jag hade. Jag blev förvånad över att en så gammal man kände till rasen men tackade så mycket för komplimangen även om denna inte var riktad till mig :). Därefter berättade han att om sin tid i Liberia där han arbetade via LKAB och om hans kompis som hade gett honom en hund. Hunden visade sig vara en ridgeback och det var en fin och mycket bra hund, sa han. Hunden fick följa med hem till Sverige efter en tid i karantän och enligt den gamla farbrorn var detta Sveriges första ridgeback. Om det stämmer vet jag inte, men jag sa till honom att det var en stor ära att få träffa honom varpå han log med hela sin tandlösa mun. Man blir varm i hjärtat av sådana människor!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment